Jag inviger denna blogg med att publicera två kapitel ur min kommande bok "Landet utan kultur". Givetvis kan kapitlen komma att redigeras om innan de kommer i slutlig bokform. De är ett exempel på att även riktigt äckliga saker kan bli en del av en kulturs utveckling.

Svensk är den som bygger och bor i Sverige?

På sociala medier spreds under 2015 påståendet att en gammal svensk urkund deklarerar ”Svensk är den som bygger och bor i Sverige”. Jag försökte undersöka ur vilken källa detta kunde vara hämtat. En variant dök upp på en mängd olika inlägg på facebook och twitter kring nationaldagen den sjätte juni. Mot bakgrunden av en svensk flagga stod:

”Vår medeltida stadslag: Svensk är den som bygga och bo i Sverige, varifrån hon än räknar sitt ursprung”.

Att citatet inte är äkta, kan var och en som har ett hum om äldre svensk grammatik konstatera. Antingen heter det svenskar äro de som bygga och bo, eller också svensk är den som bygger och bor. Citatet blandar alltså singularis och pluralformer. En del inlägg på sociala medier hade förtydligat med att citatet var ur Magnus Erikssons stadslag från 1350-talet och kom med slutsatsen: ”Bor du i Sverige så är du svensk oavsett var i världen du kommer ifrån”. Det är en vacker tanke, som går hand i hand med det jag hävdade i föregående kapitel, att en viktig lösning för vår tids svenskhet är att se den som en större gemenskap, ett större ”vi”. Men medeltida är inte denna tanke. Att försköna historien är inte rätt väg att gå. Bättre är att lära sig av historien. De medeltida svenska städerna hade, som ju Strindberg påpekade, stort tyskt inflytande. Vem som var tysk och vem som var svensk var noga reglerat, eftersom lagen stadgade att staden skulle ha en svensk och en tysk borgmästare. För att veta vem som var vem, stadgade lagen:

”Then scal wara swensker borghamestare ellær radhman, sum war födder aff swenskum fadher, ææ hwat modher var swensk eller thyzsk.”

För att räknas som svensk måste man alltså ha en svensk far, medan modern antingen kunde vara svenska eller tyska. Som svensk räknades, enligt den samtida landslagen, den som var född i Sverige. Landslagen stadgade att konungen måste vara svenskfödd och i sitt råd endast fick ha svenska män och inga ”vt lænzskum”.

Den äldre stadslagen, Bjärköarätten, har inga regler om de styrandes nationalitet. Man kan mycket väl tänka sig att Magnus Erikssons stadslag värnade om att svenskar alls skulle ha något att säga till om i den tidens tyskdominerade städer. I senare utgåvor av lagen, som gällde ända fram till 1735, ersattes tyskar med ”utländzke” och deras dominans inskränktes mer.

Skillnaden på människor utifrån deras härstamning var ännu tydligare i Västgötalagen. Dess mandråpsbalk förutsätter ett klansamhälle med blodshämnd. Dråparen är inte en person som av misstag eller av ilska mördat en annan människa, utan det är helt uppenbart av textens sammanhang att det handlar om någon som mördat en medlem av en annan klan för att hämnas en oförrätt. Lagen går ut på att försöka få ett slut på detta hämnande, genom att dråparen erbjuder kontant ersättning till den mördades klan. Accepteras dessa böter, skall pengarna delas inom klanen i upp till sex led. Vem känner i dag till sina släktingar i sex led? Ätten eller klanen var den tidens identitet. Man höll därför reda på sin härstamning. Att lagens ord är mycket gamla framgår av att om den mördades ätt inte accepterar förslaget med böter, skall dråparen dömas fredlös. Först skall han dock uttala en förklaring där han ber ”væræ guþ hylla at sær ok egh”, det vill säga att gudarna skall vara honom hulda och att han inte förargar dem. Detta verkar alltså vara formulerat i förkristen tid, då man trodde på flera gudar, men orden hängde kvar i det kristna samhället. På samma sätt föreskrev Magnus Erikssons lagar och Kristoffers landslag att man i eder skulle svära inför Gud och helgonen. Att tron på helgonen avskaffades i och med reformationen på 1520-talet spelade ingen roll i juridiken. 1600-talets utgåvor av lagarna innehåller denna formulering och den avskaffades alltså inte förrän med 1734 års lag.

Samtidigt var detta ättsamhälle starkt knutet till en geografisk plats. Mandråpsbalkens regler om förhandlingar mellan ätterna för att åstadkomma försoning gäller nämligen bara om en västgöte mördat en annan västgöte. Mördade han en ”svensk”, det vill säga någon från svealandskapen, en smålänning, någon annan från konungariket, en norrman, dansk eller en utlänning, gällde andra taxor. Och det blev billigare att slå ihjäl någon, ju mera främmande han var. Begreppet allas likhet inför lagen, var okänt.

I Västergötland har gjorts undersökningar av forntida åkrar, som är indelade på ett sätt som fortfarande är det gängse i klansamhällen i Kenya och Somalia. Från samma tid finns fossilt landskap i Småland, som vittnar om att där funnits stora byar med vikten lagd på boskapsskötsel. Det verkar alltså ha funnits kulturella skillnader mellan landskapen. Men även i Götaland efterträdde byn så småningom klanen som organisation. Landet indelades i byar, socknar, härader och landskap. Alla dessa organisationer var demokratiska, inte lika demokratiska som den moderna staten, eftersom bara jordägande män ägde rösträtt, men ändå något helt annat än övriga Europas feodala samhällen. Så småningom växer Sverige fram som en identifiering, men det är en lång process, där först kristendomen och senare framväxten av en statsbyråkrati spelar stor roll. Först med nationalstaten och dess medborgarskap skapas ett ”vi” och ”dom” som går utanför ätten, byn eller födelseorten. Det är just därför nationalstaten är så viktig. Alla samhällen delar in människor i vi och dom. Men när det är staten eller nationen som är avdelaren, är det en gemenskap man kan bli medlem av. Däremot är det svårt att ändra sina förfäder eller sin födelseort. När det på facebook och twitter sprids ett påstående om att Magnus Erikssons stadslag skulle innehålla regeln ”Svensk är den som bygger och bor i Sverige” är detta inte bara en lögn, utan en farlig sådan. Det är den moderna staten som kan utöka detta ”vi” till att omfatta medborgare, något man kan bli. Därför är det viktigt att inte äldre primitiva statsbildningar romantiseras, att man inte i libertariansk eller anarkistisk anda nedvärderar statens funktion; att man inte urgröper medborgarskapets betydelse, utan att det verkligen betyder något att bli upptagen i ett nytt samhälle. Denna utveckling går hand i hand med kulturens utveckling. Låt oss därför ta oss en titt på den.

Källor:

Sökning på ”Svensk är den som bygger och bor i Sverige” på google, samt konversationer via facebook och twitter med några av de som delat detta påstående. C[arl] J[ohan] Schlyter: Corpus iuris sueo-gotorum antique, Samling af Sweriges gamla lagar: Vol. 6, Codex iuris Helsingici = Helsinge-lagen, Codicis iuris Smalandici pars de re ecclesiastica = Kristnu-balken af Smålands-lagen, et, Juris urbici codex antiquior = och, Bjärköa-rätten (Lund 1844). Vol. 10, Codex iuris communis Sueciae Magnæanus = Konung Magnus Erikssons landslag (Lund 1862). Vol. 11, Codex iuris urbici Magnæanus = Konung Magnus Erikssons stadslag (Lund 1865). Sweriges Landz Lagh (Stockholm 1662). Sweriges Rijkes Stadz-Lagh (Stockholm 1661). Nat. Beckman: Äldre Västgötalagen översatt och förklarad (Uppsala 1924). Per-Axel Wiktorsson: Äldre Västgötalagen och dess bilagor i Cod. Holm. B 59 (Skara 2011). Samtal med kulturgeografen Rasmus Norling om forntida åkrar och fossilt landskap i Västergötland och Småland och dess vittne om klan-, respektive bygemenskaper, 28/12 2015.

Att inte snyta sig i bordsduken

År 1614 gifte sig mariestadsbon Joachim Wickman med skövdeflickan Britta Larsdotter. Vigselförrättaren var superintendenten Johan Sylvester Phrygius (1576-1628), som höll ett långt tal i Skövde kyrka till brudparet. Hade Phrygius hållit sitt tal i vår tid, är det inte troligt att han fått tala till punkt. Risken är stor att han blivit utkastad ur kyrkan. Men för 400 år sen kunde Phrygius vara så stolt över sitt tal att han året därpå lät trycka det. Och därför vet vi vad han sa.

Talet handlade om olika sorters kvinnor. Inledningsvis var det präktiga damer, men ju längre han höll på, ju mer kom det att handla om ”onda och arga hustrur” som ”hafua sigh så besmittat medh allehanda ogudeligheeter och odygder, at the icke äre wärde at sättias på sine mäns (hwilkas Croner the skulle wara) huffwudh; Vthan kastas bland sopor och affskrap”. ”Een arg Hustrw är ett halft helwete i thenna werlden”, slog han fast. Han indelar dessa ”Hwsdieflar” följande kategorier: ”Thesse Skijnhelige Bestier och Wildiwr” som sover i kyrkan, de som träter med sina män, skvallerkärringar, de som missköter sina hem och ”sittia altijd i Spijsen och göma sina händer i barmen”, de svartsjuka, fyllekärringar; ”sådane Wijnsöör och dryckeköör borde hafwa sina sängar vthi fäähws och sit tilhåld i dyngebrunnar eller ther andre Swijn haffua sijn lägher”. Han varnade för att allt för ”täckelige, rödhbrusate och snutefagre” kvinnor riskerade ”at månge kåte oc orene manspersoner stämpla oc practisera effter them”. ”Een sådan skörsk och kååt Sluna” kan ”låcka til sigh medh sin släte mun galne ynglingar och gamble horehästar”. Denna sorts kvinnor avslutar han med att kalla ”arge hwsdieflar hwilka bliffua kallade uthaff the gambla Göther Helwetes Döranaglar”.

Talet vittnar om att mycket har hänt under de fyra hundra år som gått. En människa som uttrycker sig så som Phrygius gjorde, blir i vårt samhälle direkt utklassad som rå, dum och inte värdig att vistas i möblerade rum.

Fem år efter att Phrygius tryckt sitt tal utkom i Stockholm i svensk översättning Erasmus av Rotterdams bästsäljare ”De civilitate morum puerilium”, som på svenska kallades ”En gyldenne book om vnga personers sedhers höffveligheet”. Den boken är en milstolpe i flera avseenden. Under medeltiden hade en mängd handböcker skrivits om ”hövlighet”, där man kan lära sig att man inte bör snyta sig i bordsduken, inte bör spotta på bordet, inte heller i tvättfatet, att man efter att ha ätit ett köttstycke inte bör lägga tillbaka de avgnagda benen på den gemensamma tallriken, utan hellre kasta dem bakom sig på golvet och annat som vittnar om hur våra förfäder levde. De böckerna var avsedda för hovfolk. Ordet ”hövlighet” kommer just från ordet hov. Reglerna vittnar om hur överklassen under medeltiden levde. Erasmus bok var skriven 1530 för den unge ädlingen Henrik av Burgund, men det är betecknande att Erasmus redan inledningsvis säger att han inte enbart har Henrik, som fått en god uppfostran, i åtanke, utan han vänder sig till ”alle vnge Personer”, till folk i allmänhet, till vanliga, enkla människor, även bönder, eller som det uttrycks i den svenska översättningen, ”gement, nedrigt eller och till bondafolck”. Erasmus slår också fast:

”Ingen kan sigh föräldrar eller och fäderneslandh vthwälia: Men förstånd och godha sedher kan hwar och en sigh till wägha bringha”.

Att det under 1500-talet utkom flera översättningar av Erasmus bok, bland annat på tyska och engelska, visar att intresset för gott uppförande började sprida sig till fler samhällsklasser än de som stod hovet nära. Överklassen kunde latin, ofta bättre än modersmålet, så de behövde inga översättningar. 1620 hade alltså turen kommit även till Sverige.

Orden som 1620 betydde vanligt och enkelt folk har med åren ändrat betydelse. Att vara gemen och nedrig är numera något helt annat än det var 1620. Men det är inte bara ordens betydelse som förändrats, utan också våra seder.

Adelsmän gillar att låta tillverka vackra och skönt bemålade vapensköldar, säger Erasmus, men ett bättre adelsmärke, som alla kan begagna sig av, oavsett börd, är gott uppförande. Ens medmänniskor bör inte kunna läsa ens ansikte som en öppen bok, utan vi bör behärska oss i att visa våra känslor, eftersom de påverkar människorna omkring oss. Ett leende är därför bättre än sammandragna ögonbryn, sura miner och liknande, men Erasmus menar att dessa drag också beror på tid och rum:

”Ändoch thet här vthinnan och så wäl höffwes at wij vnder tidhen mångahanda wijss lära måste och oss effter landsens sedher förholla och skicka.”

Och ländernas seder har förändrats. Följande råd skulle aldrig Dagens Nyheters etikettsexpert Magdalena Ribbing behöva skriva:

”Vthu näsan skal icke snorens öffwerflödande hängia - - - Och om något kommer på markena, när som man näsan mädh tw finger snyt haffwer, skal man thet mädh foten strax bortstryka.”

”Om hostan tigh trengher, så see tigh före, at tu icke hostar enom något j ansichte.”

”När tu will spy, så gack affsidhes.”

”Man skal och vthan gnetter och lwss wara. Eliest at klå huffwodet vthi fremmande folcks närwarelse står icke mycket höffweligit, lijka som thet och slemt står till at klåå thet andra aff kroppen med neglarna.”

”The lemmar som naturen någon blygsel inplantat haffwer, vthan någor förnödenheet at blotta, bör wara långdt ifrå en godh vprichtigh natur. - - - Men the lemmar som en för höffweligheet skul wender öghonen ifrå, them bör man och mykit minder aff androm angripa låta.”

”At förholla sitt watn ähr sundhetenne skadeligit, hemligen thet ifrå sigh låta står höffweligit.”

”En part ähre som befalla at en yngling medh tillsammanklemde lender bwkens wädher förholla skal, men så står thet enom intet wäl som för höffwligh wil hollen wara, at han sigh ther medh någhor krankheet för orsakar. Om han kan affsides komma skal han thet göra allena, men hwar och icke, tå må han effter gambla ordspråket thet medh hosta öffwerhölia.”

”En part befleckia ohöffweligen thet ytersta på skiortorna och vnder kiortlarna medh sitt watns bestenckningh eller och besöla skiötet och ärmerna medh en ohöffweligh skorpa, icke aff taksten, vtan aff näsones och munsens orenligheet.”

”At doppa fingren vthi Soppan, är bondachtigt”.

”At reen slicka the besmorda fingren medh munnen eller och affstryka them på klädeherne är lijka ohöffweligit, thet samma skal man fast heller medh bordzduken eller och medh handkläde göra.”

”At räckia enom androm thet som halffätit är, är fögha ährligit wijs.”

”Ty om något till äwentyrs intagit är, som icke tieneligit wore at insluka, skal han sigh hemligen affsidhes wenda och thet någor städhes bortkasta.”

”At giffwa fremmande hundar maat vtaff Bordet warder enom räcknat till dårheet. Och står än tå slemmare at man them vthi Gästabodhet angrijper eller stryker.”

”En part stoppa så mycket i munnen tillijka at både kinbackarna stå vpswulna som blåsebeljor, andre, j thet the äta rijffwa munnen ifrå hwar annan och smacka lijka som Swijn plägha at göra.”

De ord Erasmus använder för att tala om hängande snor, hostloskor, spyor, löss, könsorgan, kiss och fjärtar, de råd han ger om att diskret slänga undan halväten mat och att torka av fingrarna på bordsduken, vore helt otänkbara i senare tider. Under vissa tider var det knappt möjligt att alls tala om dessa ting. Under andra tider valde man i varje fall ett diskretare, mera omskrivande språkbruk. Erasmus förutsåg själv den utvecklingen, ty han ger också följande råd:

”Om nödhen så fordrar at en skamligh Lem nämpnas skal, tå bör man medh blyghachtigh omsweffning then beteckna. Åter igen om något monde förefalla som åhöraren wämielse göra kan, lijka som om någor wil tala om Spyen eller hemlighwset eller om Menniskiones träck skal han först ther til begära förloff.”

Med tiden har människan blivit mera civiliserad. Vi skulle inte tillåta en präst att i kyrkan tala vare sig om kvinnor som borde kastas på soptippen eller i dyngbrunnen, eller om kåta män och gamla horhästar. Inte heller skulle vi låta en barnuppfostrare rekommendera att man efter att ha snutit sig med fingrarna skall gnida in snoret i golvet med hjälp av foten. Att vi kallar denna förändring civilisering beror just på Erasmus. Det var hans användande av det latinska ordet ”civilitate” som gjorde att det kom att förknippas med goda seder, hyfsat uppträdande, ”kultur” i ordets vidsträckta betydelse och det därur utvecklade ordet kultivering. ”Civilisationen det är muren, som man bör riva ner”, sjöng en gång Edvard Persson. Civilisationskritiken är uråldrig, men frågan om civilisationen är bra eller dålig kan vi hoppa över så länge. I stället kan vi konstatera att den har förändrat oss människor i grunden. Den har medfört många ting, som de flesta av oss nog tycker är bra. Men samtidigt har den inte varit utan negativa konsekvenser för en del. En av de märkligaste böcker jag har läst i detta ämne är den tyskfödde sociologen Norbert Elias (1897-1990) bok om ”Civilisationsprocessen”. Boken utgavs 1939 i Basel. Elias var då i landsflykt i England, världen stod på randen till ett fruktansvärt världskrig. Två år senare skulle Elias mor mördas i Förintelsen. Att vid den tiden och under de omständigheterna skriva och ge ut en stort upplagd studie som visar att världen blir allt fredligare, låter som ett dåligt skämt, men det var just det Elias gjorde. Och han är övertygande.

Norbert Elias använder gamla böcker om hövlighet, vett och etikett för att visa hur vi människor förändrats. Han framhåller Erasmus böcker som milstolpar i utvecklingen. Men också senare än Erasmus skrev människor om saker som vi har svårt att över huvud taget föreställa oss. Ur Giovanni Della Casas bok ”Il Galateo” (1558) citerar Elias ett stycke om att det är opassande för en gentleman att huka och förätta sitt tarv när andra människor ser på. I stället bör man gå avsides och när man är klar bör man inte tvätta händerna, eftersom folk då fattar vad man gjort och kan bli äcklade av det. Om när man är ute och går och hittar något oaptitligt och illaluktande bör man inte göra som en del, enligt Della Casa, brukar göra, nämligen att lyfta upp det äckliga och lukta på det, kommentera odören och sträcka ut det för ens vän att lukta på. För oss är detta beteende något vi förknippar med antingen mycket små barn, eller också mentalsjuka människor. Om mentalsjukdomar visste 1500-talets människor inte mycket. Den som hade dessa ovanor hade en plats i 1500-talets samhälle. I en senare tid skulle samma människa ha spärrats in på mentalsjukhus. Vilket är bättre eller sämre? Frågan är fel ställd. Vi kan konstatera att det är annorlunda, det är allt.

Civilisationen har lärt oss att kontrollera våra drifter och känslor. På medeltida målningar ser vi ofta människor göra konstiga grimaser. Att det inte enbart var ett karikerande sätt att måla vittnar Erasmus ord om, att vi inte bör visa våra känslor så att andra kan läsa våra ansikten som öppna böcker. Äldre tiders människor var mer impulsiva. Å ena sidan hade de en andlighet och fantasi som vi kan beundra, å andra sidan kunde de visa grymhet och utöva våld som för oss verkar fullständigt främmande. Deras impulskontroll var dåligt utvecklad.

Vår svenska midsommar är bland det svenskaste som finns, enligt många. I äldre tider firades midsommar över hela Europa och till firandet hörde att man gjorde som man ännu på sina håll gör i Norge och Danmark, tänder bål. Vid midsommarbålet i 1500-talets Paris brukade en hög ställning resas. Från den brukade man med hjälp av en stör sänka ner levande katter i bålet. Det var ett uppskattat nöje att se hur de brändes till döds och höra deras skrik. Och det var inte enbart ett folkligt nöje. Kungaparet brukade vara med vid denna ceremoni och kungen ärades ibland med att få tända bålet. I enlighet med den unge kungen Charles IX:s (1550-1574) särskilda önskan brände man en gång även en räv. Norbert Elias skriver om denna ceremoni att den visserligen inte var värre än mycket annat på den tiden, som exempelvis offentliga avrättningar och tortyr, men själva berättelsen om kattbränningarna framkallar ändå en särskild känsla av avsky hos de flesta nutidsmänniskor. Det är avskyn över den nakna glädjen i att se en annan levande varelse plågas till döds. Det är lätt att säga att avskyn är ”naturlig”, men just detta exempel visar att många av de känslor som för oss verkar naturliga inte alls är det. För 1500-talsmänniskan var det lika naturligt att roa sig med kattbränning som det för oss är naturligt att avsky blotta tanken på detta. Det handlar om en inlärningsprocess. Vi har lärt oss att avsky att se andra – vare sig det är människor eller djur – plågas. En viktig del i denna inlärningsprocess under århundradena är skammen. Vi människor vänjer oss av med saker när de bli skamliga, när de blir deklasserande, när de avslöjar oss som sämre än våra medmänniskor.

Få saker är så förknippade med skam som sexualitet och nakenhet. De gamla handböckerna i hövlighet påpekar ofta att man bör försöka undvika att visa sin nakenhet för andra människor, åtminstone för de som är högre uppsatta på samhällsstegen än en själv. Man sov oftast naken förr. Kläderna hade sån utformning att det var lätt hänt att man av misstag blottade sig. Och därför var nakenhet ”naturlig” medan hövlighetsböckerna fick upplysa folk om att de borde skyla sig bättre. Elias skildrar hur människan genom århundradena blivit allt mera påklädd, så att det i stället har blivit ”naturligt” att visa blygsel inför nakenhet. Men från 1800-talets och det tidiga 1900-talets prydhet har skett en förändring, som Elias vill spåra till första världskrigets omvälvningar. Att visa sig offentligt så som vi numera gör på badstranden vore fullständigt otänkbart för några generationer sen. Vi använder gärna uttrycket att vi blivit mera ”frigjorda”. Den friheten är en illusion, enligt Elias. Endast den som sitter inlåst i ett fängelse betraktar världen utanför som fullständigt fri. Vi vet att total frihet är en omöjlighet. Att vi i dag kan visa oss lätt klädda exempelvis på badstranden beror på att vi har så oerhört starka tabun och regler för vad som är passande och inte är det i den situationen. Frigjordhet är alltså inte rätt ord. Snarare är det en del av civilisationsprocessen. Badstranden är möjlig endast tack vare en oerhört stark impulskontroll.

Ordet ”tabu” är viktigt i sammanhanget. Ofta översätter vi det med ”förbjudet”. Men det finns många saker som är förbjudna som inte alls är tabu. Snarare betyder ordet tabu något som är obehagligt att antingen tala om eller göra, något som vi därför undviker. Att stjäla är förbjudet, men vi har inga problem att tala om stöld. Ting som har med kroppens utsöndringar att göra är däremot inte förbjudna, men vi vill inte tala om dem och det skulle vara mycket pinsamt om de skedde offentligt.

Parallellt med civilisationsprocessen utvecklas samhället. Elias undersöker noga hur inställningen till att betala skatt förändras. Från början betalade folk skatt som en avgift till den lokale herremannen för att denne åtog sig att beskydda folket från främmande plundrare. Skillnaden mellan frivillig skatt och tvång kunde vara lika hårfin som när dagens maffiagrupper driver in pengar för ”beskydd”. Kungarna i medeltidens löst styrda riken var helt beroende av underlydande vasaller. Kungen klarade inte att hålla samman riket på grund av de dåliga kommunikationerna, utan var tvungen att dela med sig av makten till vasallerna, men vasallerna hotade hela tiden att ta sig för mycket makt, att bli självständiga. Det var en ständig balansgång, men kungarna kunde med tiden ta över allt större landområden och göra vasallerna maktlösa tack vare att pengar kom att spela allt större roll för ekonomin. Så länge man levde i ett samhälle av självhushåll och betalning i natura, var vasallernas ryttararméer livsviktiga för kungen. Men med en penningekonomi fick kungen skatt i form av pengar och kunde använda den att avlöna legoknektar. Penningekonomin hänger också samman med borgarklassens framväxt. Få saker är så betydelsefulla för framväxten av ett fredligt samhälle som handel. Man slåss inte med sina handelskontakter. Ju mer handeln växer i betydelse för ett land, ju mindre benäget är landet att gå i krig mot länder som också är viktiga marknader. Och vill man lyckas i affärer kan man inte bära sig åt hur som helst. Handeln får människor att lägga band på sina drifter och detta utvecklas med tiden till ett naturligt beteende.

Borgarna var inte bara hantverkare och köpmän, utan blev också tjänstemän i kungliga verk. Därmed förlorade adeln allt mera makt. De försökte återta makten genom att själva bli tjänstemän. Maktkampen mellan vasaller och kungamakt, mellan adeln och den framväxande borgarklassen leder till ständiga hänsynstaganden. De som inte klarar av att behärska sig går mot undergången, medan de som förstår att anpassa sig får framgång.

I ett avseende märks det att Elias bok skrevs på 1930-talet. Han hävdar att ideologierna och filosofin saknar betydelse för civilisationsprocessen. Han avfärdade filosofi som något som tillhörde ett svunnet stadium, som inte kunde lära oss något. Han jämförde filosofer med människor som är i ett rum. De försöker ta sig ut genom fönstren, men fönstren är låsta. De försöker klättra ut genom skorstenen, men spjället är fördraget. Hela tiden är dörren olåst. Det är bara att gå ut den vägen, men eftersom tidigare filosofer har sagt att man inte kan nyttja den vägen, kommer de inte ens på att använda den lösningen. Elias-kännaren Richard Kilminster menar att både Norbert Elias och hans vän och kollega sociologen Karl Mannheim (1893-1947) förnekade ideologiernas roll i utvecklingen eftersom de i brittisk exil medan övriga Europa verkade gå under i nazismen föredrog att se de hoppfulla utvecklingslinjerna och bortse från hur en avskyvärd ideologi höll på att förgöra kontinenten. Därför menade Elias att ideologierna var produkter av civilisationsprocessen och inte något som påskyndade processen. Men man skulle mycket väl kunna tänka sig en annan syn på saken. Från renässansen har vetenskapen och filosofin utvecklats parallellt med civilisationen. Den resonerande tanken har fått allt större plats i mänsklig tillvaro. Att tro att detta hjälpt till att civilisera människan, verkar inte helt gripet ur luften.

Ta exempelvis prästen i Westport (numera Malmesbury, södra England) som i slutet av 1500-talet grälade med en kollega utanför kyrkporten. Dålig på att kontrollera sina drifter klappade han helt enkelt till sin kollega på käften när sinnet rann över. För att klara sig undan rättvisan flydde han sen till London och övergav därmed sin hustru och sina barn. Ett av barnen växte upp och blev filosofen Thomas Hobbes (1588-1679), författare till det epokgörande verket ”Leviathan” (1651). Hobbes argumenterar där för att människans natur är att tillfredsställa sina drifter och att urtillståndet för människan därför är allas krig mot alla. Staten, som Hobbes jämför med det bibliska havsmonstret Leviathan, är därför en förutsättning för ett fredligt samhälle där människokärlek och rättvisa kan råda. Samspelet i staten mellan härskare och undersåtar bygger på en sorts överenskommelse om att staten har rätt att utöva våld för att beskydda medborgarna, att de styrande inte missbrukar makten och att medborgarna följer lagen. Det är detta som kallas samhällskontraktet.

Många har i Norbert Elias efterföljd skildrat framväxten av ett allt godare samhälle, inte olikt Thomas Hobbes vision. Det har Steven Pinker och Lynn Hunt gjort och båda sätter civilisationens framväxt i samband med den samtidigt framväxande vetenskapen och filosofin, det som brukar kallas upplysningen. Och bland ideologierna som hjälpt till att skapa ett mera civiliserat samhälle nämner båda nationalismen. I vår tids Sverige brukar nationalism jämställas med mörkbruna rörelser eller med fascism. Så jag upprepar vad jag just sagt, så att det får sjunka in lite. Steven Pinker och Lynn Hunt – som verkligen inte kan anklagas för att tillhöra några mörkbruna rörelser – anser båda att civilisationens framväxt delvis beror på nationalismen. Lynn Hunt hänvisar i det sammanhanget till Benedict Anderson, känd för sin bok ”Imagined Communities” (1983), där han analyserar nationalism utifrån marxistisk historiesyn.

Källor:

Johannes Sylvester Phrygius: Formvla Honestæ Matronæ: Thet ær: Een Gudeligh Matrones och Hwsmoders Mönster och Efftersyyn… (Stockholm 1615). Erasmus Roterodamus: De Civilitate Morum Pverilivm, Thet ähr: En gyldenne Book om vnga personers Sedhers Höffwelighet [1620] (Örebro 1872). Zygmunt Bauman: Postmodernity and its Discontents (Cambridge 1997). Norbert Elias: The Civilizing Process, Sociogenetic and Psychogenetic Investigations [1939] Revised edition (Malden 2000). Giovanni Della Casa: A treatise of the manners and behauiours it behoueth a man to vse and eschewe in his familiar conuersation, A worke very necessary & profitable for all gentlemen or other [1558] (London 1576), det refererade stället lyder så här: ”Likwise, I like it as ill to see a Gentleman settle him selfe, to do the needes of Nature, in presence of men: And after he hath doone, to trusse him selfe againe before them. Neither would I have him (if I may geve him councell) when he comes from suche an occupation, so much as washe his hands, in the sight of honest company: for yt the cause of his washing, puts them in minde of some filthy matter that hath bene done aparte. And by the same reason, it is no good maner, when a man chaunceth to see, as he passeth the waye (as many times it happeneth) a lothesome thing, yt wil make a man to cast his stomacke, to tourne unto the company, & shewe it them. And much worse I like it, to reache some stinking thing unto a man to smell unto it: as it is many a mans fashion to do, wt importunate meanes, yea, thrusting it unto their nose, saying: ’Foh, feele I pray you, how this doth stink:’ where they should rather say, ’smell not unto it: for it hath an ill sent’.” Richard Kilminster: Norbert Elias Post-philosophical sociology (Oxon 2007). Karl Mannheim, Thomas Hobbes, Westport, Malmesbury på engelska wikipedia. Thomas Hobbes: Leviathan Or the Matter, Forme, and Power of a Common-Wealth Ecclesiasticall and Civill, [1651] ed. by Ian Shapiro (Yale University Press 2010). Steven Pinker: The better angels of our nature, the decline of violence in history and its causes (London 2011). Lynn Hunt: Inventing Human Rights, A History (New York 2007). Benedict Anderson: Imagined Communities, Reflections on the Origin and Spread of Nationalism [1983] Revised Edition (London 2006).